Man stressar och oroar sig för saker som man egentligen inte borde. Kämpar för att vara så många till lags. I helgen var jag ute i skärgården med min fästman som fyllde år. Våra föräldrar möttes för första gången. Satt hela kvällen och pratade minnen. Jag kom att tänka på mitt konfirmations läger på Gålö. Vi tittade i fotoalbum och skrattade åt mina minnen. De är många, då man bara öppnar den dörren. Fina minnen att ha. Det var ett integrerat läger, dvs vissa av konfirmanderna hade handikapp. Allt från Downs Syndrom, epilepsi och andra mentala handikapp. Men vi bodde ihop i 4-6 veckor ( kommer inte ihåg exakt tid). Lekte, sjöng, skrattade, campade.......det var en otrolig tid. Så lärorik för mig. Det var länge sen jag tänkte på den tid jag var med om, på Gålö. Jag önskar jag kunde få tala om för alla de som var med om samma sak som jag, hur mycket det betydde för mig. Och om hur glad jag är att jag fick vara med om det, tillsammans med dem. Så kram på er alla där ute.
När vi satt där ute i skärgården och njöt av utsikten, så sjönk min puls sakta. Vattnet. Sällskapet. Utsikten. Lugnet kryper på en. Alla de fina minnen man har. Självklart förhoppningsvis många mer minnen att se fram emot. Men det är just dessa små stunder som är så viktiga, för de är så äkta. Det är min verklighet. När jag hittar lugnet, då mår jag som bäst. Ingen stress, inga moment om låtar hit och dit. Jobb eller inte jobb. Telefonsamtal eller inte telefonsamtal. Den eviga jakten på framgång. Pust! Jag trivs bättre med att sitta på en ö och bara andas. ( Eller kanske vid sidan om Ferdinand och hans kork-ek ). Det var en fin helg. Jag blev påmind om att det är de små ting som räknas. Det är livet för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar